Debian GNU/Linux 13 har stöd för 9 större arkitekturer och ett flertal variationer av varje arkitektur kända som ”varianter”.

Det här dokumentet täcker in installationen för 32-bit hard-float ARMv7--arkitekturen med Linux-kärnan. Om du letar efter information om någon av de andra arkitekturerna som Debian stöder kan du se på sidorna för Debian-porteringar.

ARM-arkitekturen har utvecklats över tiden och moderna ARM-processorer har funktioner som inte är tillgängliga i äldre modeller. Debian tillhandahåller därför tre ARM-portar för att ge det bästa stödet för ett mycket brett utbud av olika maskiner:

Tekniskt sett kan alla för närvarande tillgängliga ARM-processorer köras i antingen endian-läge (stort eller litet), men i praktiken använder de allra flesta little-endian-läge. Alla Debian/arm64, Debian/armhf och Debian/armel stöder endast little-endian-system.

ARM-system är mycket mer heterogena än de som bygger på den i386/amd64-baserade PC-arkitekturen, så supportsituationen kan vara mycket mer komplicerad.

ARM-arkitekturen används huvudsakligen i så kallade ”system-on-chip” (SoC)-designer. Dessa SoCs är designade av många olika företag med väldigt varierande hårdvarukomponenter även för den mycket grundläggande funktionalitet som krävs för att få upp systemet. Systemets gränssnitt för fastprogramvara har blivit alltmer standardiserade över tiden, men speciellt på äldre hårdvaru fastprogramvaru/startgränssnitt varierar en hel del, så på dessa system måste Linux-kärnan ta hand om många systemspecifika lågnivåproblem som skulle hanteras av moderkortets BIOS/UEFI i PC-världen.

I början av ARM-stödet i Linux-kärnan, resulterade hårdvaruvarianten i kravet på att ha en separat kärna för varje ARM-system i motsats till ”en passar alla”-kärna för PC-system. Eftersom detta tillvägagångssätt inte skalas till ett stort antal olika system, gjordes arbete för att tillåta uppstart med en enda ARM-kärna som kan köras på olika ARM-system. Stöd för nyare ARM-system är nu implementerat på ett sätt som tillåter användning av en sådan multiplattformskärna, men för flera äldre system krävs fortfarande en separat specifik kärna. På grund av detta är standarden Debian distribution stöder endast installation på ett utvalt antal sådana äldre ARM-system, tillsammans med de nyare systemen som stöds av ARM-multiplattformskärnorna (kallade ”armmp”) i Debian/armhf.

Följande system är kända för att fungera med Debian/armhf genom att använda multiplatform (armmp): kärnan:

Generellt tillåter ARM-multiplattformsstödet i Linux-kärnan att köra debian-installer på armhf-system som inte uttryckligen anges ovan, så länge som kärnan som används av debian-installer har stöd för målsystemets komponenter och en enhetsträdfil för målet är tillgänglig. I dessa fall kan installationsprogrammet vanligtvis tillhandahålla en fungerande installation, men det kanske inte automatiskt kan göra systemet startbart. Att göra det kräver i många fall enhetsspecifik information.

När du använder debian-installer på sådana system kan du behöva göra systemet startbart manuellt i slutet av installationen, t.ex. genom att köra de nödvändiga kommandona i ett skal som startas inifrån debian-installer.

Stöd för flera processorer — även kallad ”symmetrisk multiprocessing” eller SMP — är tillgänglig för denna arkitektur. Standard Debian 13 kärnavbildningen har kompilerats med stöd för SMP-alternativ. Detta innebär att kärnan kommer att upptäcka antalet processorer (eller processorkärnor) och automatiskt inaktivera SMP på en processorsystem.

Att ha flera processorer i en dator var ursprungligen bara ett problem för avancerade serversystem men har blivit vanligt på senare år nästan överallt med introduktionen av så kallade ”fler kärniga”-processorer. Dessa innehåller två eller flera processorenheter, kallade ”kärnor”, i ett fysiskt chip.

Debians stöd för grafiska gränssnitt bestäms av det underliggande stödet som finns i X.Orgs X11-system och kärnan. Grundläggande framebuffer-grafik tillhandahålls av kärnan, medan skrivbordsmiljöer använder X11. Huruvida avancerade grafikkortsfunktioner som 3D-hårdvaruacceleration eller hårdvaruaccelererad video är tillgängliga beror på den faktiska grafikhårdvaran som används i systemet och i vissa fall på installationen av ytterligare blobbar för ”fast programvara” (se Avsnitt 2.2, ”Enheter som kräver fast programvara”).

Nästan alla ARM-maskiner har grafikhårdvaran inbyggd, snarare än att vara på ett plug-in-kort. Vissa maskiner har expansionsplatser som tar grafikkort, men det är en sällsynthet. Hårdvara designad för att vara huvudlös utan grafik alls är ganska vanligt. Även om grundläggande framebuffer-video som tillhandahålls av kärnan bör fungera på alla enheter som har grafik, behöver snabb 3D-grafik alltid binära drivrutiner för att fungera. Situationen förändras snabbt men vid tidpunkten för trixie släppet så finns gratis drivrutiner för nouveau (Nvidia Tegra K1 SoC) och freedreno (Qualcomm Snapdragon SoCs) och är tillgängliga i detta släppet. Annan hårdvara behöver icke-fria drivrutiner från tredje part.

Detaljer om grafikhårdvaraoch pekenheter kan hittas på https://wiki.freedesktop.org/xorg/. Debian 13 skickar med X.Org version 7.7.

Nästan alla nätverkskort (NIC) som stöds av Linux-kärnan stöds även av installationssystemet; modulära drivrutiner ska vanligtvis läsas in automatiskt.

På 32-bit hard-float ARMv7 finns stöd för de flesta inbyggda Ethernet-enheter och moduler för ytterligare PCI- och USB-enheter tillhandahålls.

Linux har stöd för ett stort antal maskinvaruenheter såsom möss, skrivare, skannrar, PCMCIA/CardBus/ExpressCard och USB-enheter. Dock krävs inte de flesta av dessa enheter vid installation av systemet.